Stenshamn

Sjöfågeljakt

Sjöfågeljakten var viktig. Den som kunde hantera ett hagelvapen var garanterad färskt kött året om.

Detta var särskilt viktigt innan frysen blev allmän egendom i mitten av 1960-talet. Många fiskare kompletterade sin inkomst genom försäljning av sjöfågel och detta hade särskild betydelse under krigsåren på 40-talet.

Jakten var nödvändig för överlevnad under de knappa förhållanden som skärgårdslivet innebar. Fågel fanns det gott om under alla årstider.

Den vanligaste jaktformen var linjejakt med jaktkanot. Linjen låg vinkelrät mot fåglarnas sträckriktning. Båtarna låg med 90-100 meters mellanrum och linjen kunde ibland bestå av 30-40 båtar. I början av 1900-talet tillverkades båtarna av väv som monterades på ett skelett av trä. Senare byggdes båtarna av trä och numera görs de av plast.  De flesta båtar byggdes under 1900-talet på Östra Hästholmen. På Stenshamn fanns en lokal båtbyggare som hette Emil Nilsson. Han byggde många av de båtar som användes vid jakten.

Alla fåglar plockades och fram till 1970-talet togs dunet  tillvara dels till kudde och bolster i hemmet men även till försäljning. När fåglarna var plockade sveddes dunresterna bort med en blåslampa varefter de skurades i varmt vatten och rensades, det var ett tidsödande arbete. Numera flår man av skinnet vilket går på ett par minuter per fågel.

Hamnen

Hamnen på Stenshamn byggdes av staten som fiskehamn. Bygget utfördes som ett så kallat nödhjälpsarbete i två etapper.

Ytterhamnen (vågbrytarna) byggdes 1916-1918 och kostade cirka 500 000 kr. Arbetet sysselsatte ett 40-tal arbetare. Fördämningar byggdes runt där pirarna skulle uppföras. Vattnet pumpades ut och alla lösa massor schaktades bort. Därefter murades pirarna upp på berggrunden som en kanalmur vilken i mitten fylldes med sten och betong. Ytan upptill avjämnades med en beläggning av storgatsten som lades i bruk. All granit fraktades hit från Bollöarna utanför Hasslö, cirka 3 mil från Stenshamn. Stenarna fraktades med ekor som seglades.

En olycka inträffade under byggtiden. En sju meter hög rälsbana uppbyggd av trä för att frakta material vek sig och en arbetare dödades och ytterligare tre skadades då en vagn fylld med sten störtade ner.

Trots åratals stormvindar och is har inte den minsta skada uppstått på pirarna under de 90 år som gått sedan de byggdes.

Innerhamnen byggdes 1936-38 och denna etapp kostade cirka en miljon kronor. Hamnbassängen muddrades och massorna utgör idag hela hamnplanen. 1947 fördjupades hamnen och en inseglingsränna sprängdes väster ut för att vägen till fiskeplatserna skulle bli kortare.

Missionshuset

Missionshuset på Stenshamn finns fortfarande kvar som gudstjänstlokal, men används idag även för utställningar och olika samlingar.

Ursprungligen var byggnaden ett boningshus som i början av 1900-talet byggdes om av öborna själva till missionshus. Religionen har haft en stor betydelse för öborna och under första hälften av 1900-talet var en stor del av öborna bekännande kristna. De flesta tillhörde Svenska Missionskyrkan (nuvarande Equmeniakyrkan), som hade en församling på Ungskär där medlemmarna från öarna runt omkring tillhörde. När Pingströrelsen kom till öarna gick många över till pingstförsamlingen i Torhamn. De sista bofasta missionsförbundarna på ön var Matilda Olsson och Per-Adolf Månsson som båda var aktiva kristna.

Särskilt under vinterhalvåret var det omfattande gudstjänstverksamhet i Missionshuset. Mycket folk samlades och många kom till tro i detta bönehus. På sommarhalvåret kom ofta andra församlingar till ön för att fira gudstjänst kombinerat med en utflykt för församlingen.

Under en period hade öborna en ombyggd fiskebåt som kallades för Arken. Den använde man när man åkte till gudstjänster på fastlandet.

Religionen har hos fiskarbefolkningen haft en stor betydelse i det tuffa liv som fiskaryrket innebar. Dessutom hade religionen en social betydelse som gav gemenskap och samhörighetskänsla.

Lokalen ägs och förvaltas av Utlängan Stenshamns Intresseförening.

Fiske och båtar

Alla som bodde på Stenshamn livnärde sig på fiske. Yrkesfisket bedrevs i huvudsak på tre fiskarter, nämligen torsk, sill och lax. Torsk fiskades med krok och sill med nät. Lax fiskades med både krok och nät. Priserna på torsk och sill var dåliga. Från 1940-talet fram till 1980-talet var kilopriset omkring en krona. Den värdefullaste fisken var lax som i mitten av 1960-talet såldes för 60 kr/kg.

Fisket bedrevs som kustfiske. Tillgången på torsk var fram till i början på 1970-talet god. Det var trålfisket som utarmade torskbeståndet i Östersjön.

Båtarna som användes vid fisket blev bättre och bättre under 1900-talet. I seklets början användes en båttyp som kallades vrakeka. Den roddes och seglades. Under 1930-40-talet motoriserades båtarna och blev dessutom större. Båttypen kallades för ”knobb” och var utrustad med en tändkulemotor och ett stödsegel. De första ”knobbarna” var 26-28 fot långa. Den sista generationen som införskaffades under 1950-talet var 33 fot.

Som mest fanns det på 50-talet sex större fiskebåtar samt en mindre båt av det äldre slaget. Varje båt sköttes av ett båtlag med tre man.

Under 50-talet började fisket avvecklas. Det skedde bland annat en olycka då tre båtar förliste i en svår snöstorm vid polska kusten där man fiskade lax.  Olyckan kom att påverka många. En annan anledning till att fisket avvecklades var att det helt enkelt var opraktiskt att bo på en ö som fiskare. Fisken såldes inne i Karlskrona och den måste fraktas dit vilket var både arbetsamt och tidsödande. Det blev således ingen ny generation fiskare på Stenshamn och därmed dog fisket ut.

Skärgårdstrafiken

Öarna i Östra skärgården hade inte under första hälften av 1900-talet någon fast förbindelse med Karlskrona eller fastlandet.

Transporter fick öborna själva sköta och besök på fastlandet eller i Karlskrona gjordes i samband med transporter av fisk eller annat gods. 1947 lyckades en man vid namn Oskar Alsparre bilda Östra Skärgårdens trafikförening som var en ekonomisk andelsförening. Alsparre härstammade från Inlängan och var ingenjör på Karlskronavarvet där han konstruerade och lät bygga båten ”Östra Skärgården” som trafikerade Karlskrona med passagerare och fisk samt övrigt gods.

Lönsamheten var dålig men så småningom gick Landstinget in och finansierade trafiken. Landstinget lät 1964 bygga en ny båt, M/F Ungskär, som finns i trafik än i dag. Ungskär tog fler passagerare och mindre frakt eftersom fisket hade minskat redan då. I början av 1980-talet inköpte Affärsverken i Karlskrona kommun en större båt, M/F Wittus, som skulle trafikera skärgården under sommarhalvåret.

Det var Wittus som bidrog till att Karlskronaborna upptäckte skärgården. Öarna har i dag en förhållandevis bra trafik året runt. Ansvariga för trafiken i dag är Blekingetrafiken och Affärsverken i Karlskrona är entreprenör.