Utlängan
Utlängan, öster om Stenhamn, är den större ön av de två, belägen 6-7 meter över havet. Ön har varit bebyggd under mycket lång tid och är en av de öar i Blekinge Östra skärgård som tidigt nämns i källskrifterna. På Bornholm finns en runsten daterad 1050, på den står det:
”Kåbe-Sven reste denna sten efter Böse, sin son, en välbördig dreng, som blev dödad i slaget vid Utlängan. Gud Herren och Sankt Mikkel hjälpe hans själ.”
Under medeltiden var ön troligen en aktiv plats. Segelfartyg passerade ön på sin väg upp genom Kalmar sund. Ett minne från medeltiden är rester av en kyrkobyggnad som finns på norra ön.
1605 fick länsmannen Mogens Ulfeld i Kristianopel rätt att göra Utlängan till Kronans och under 1600-talets mitt vet man att en man vid namn Greger Larsson var bosatt på ön, förmodligen som säsongsboende.
År 1680 fick kronobefallningsmannen och snapphaneplågaren Blasius König från Ronneby öarna Utlängan, Stenshamn och Ungskär i gåva av Karl XI och 1762 köpte Hans Lyckå Utlängan av Königs änka. Under1800-taler kom nya ägare till ön, två av dem var bönderna Måns och Anders Trulsson. Roland Karlsson som idag bor på ön är sjätte generationen och ättling till bröderna.
Utlängan har under 1900-talet bebotts av bönder som försörjt sig på jordbruk och ålfiske. Byn har sex gårdar och det finns ett fyrställe på öns södra udde. Ägarna av Utlängan äger också Stenshamn, Ungskär samt flera andra skär och vattenområden i Östra Skärgården.
Utlängan har troligen varit beskogad med ek. Naturen har således genomgått en stor förändring under åren. Under 1950-talet planterades ön med tall. Innan dess var västra sidan av ön beväxt med enbuskar och östra sidan av ön var jordbruksmark. När djurhållningen upphörde på 70-talet växte enbuskarna samman till en ogenomtränglig snårskog. Under de senaste åren har Utlängan öppnats upp igen med stöd från Länsstyrelsen.
Fyren
Den första fyren byggdes 1883 och Peter E. Cederström anställdes som den förste och ende fyrvaktmästaren vid fyren. Han dog 1921 och efterträddes av Anton Olsson som inköpte fyrstället och blev tillsynsman vid fyren. Han trivdes inte på Utlängan utan flyttade ganska snart till Sandhamn, där han ägde en annan gård.
Ny tillsyningsman blev Oskar Olsson på Stenshamn. Fyren automatiserades 1919 och tillsyningsmannen uppgifter minskade efter hand. Anton Olsson sålde fyrstället till bönderna på Utlängan, vilka i sin tur sålde bostadshuset och övriga byggnader vid fyren till en sjökapten vid namn Ekwall. Bostaden blev fritidsbostad för familjen Ekwall. Numer ägs fastigheten av sonen Ulf Ekwall som bevarat byggnaderna i ursprungligt utförande genom varsam renovering.
1911 upprättades en räddningsstation vid fyren på Utlängan. Räddningsbåten var en roddbåt som förvarades i en byggnad vid fyren cirka 75 meter från havet. Båten drogs ut till stranden med två par hästar. Besättning var fiskare från Stenshamn och för hästarna ansvarade en bonde från Utlängan. I en avskrift av journalen som fördes finns alla utryckningar och övningar beskrivna. Här framgår många strapatser i samband med utryckningar och grundstötningar.
1940 ankom en ny motoriserad livräddningsbåt till Stenshamn Båtens namn var Utlängan och den förvarades i detta båtskjul stående på en räls för snabb utryckning. Motorn var bensindriven och båten var byggd av mahogny med dubbelt skrov. Den var även utrustad med segel om motorn skulle krångla.
På 1960-talet avvecklades räddningsstationen och båten skrotades eftersom det uppstått röta i skrovet. Byggnaden som båten förvarades i ägs idag av Utlängan-Stenshamns Intresseförening.
FRA
Utlängan har under båda världskrigen varit av militärt intresse och detta har varit en tillgång för öborna i många avseenden.
Elektricitet och telefoni kom därför tidigt till öarna och det fanns en växelstation på Ungskär som skötte förbindelserna i skärgården. Den största betydelsen för öarna har dock väg- och brobygget haft som Försvaret byggde 1957. Anledningen till att brobygget genomfördes var att Stenshamn har en bra hamn som kunde användas vid tyngre transporter åt försvaret.
På Utlängan har aldrig några egentliga stridsmedel varit placerade. Det som funnits på ön är hjälpmedel av olika slag såsom mätstationer, strålkastare och dylikt. Huvuddelen av anläggningarna på Utlängan är i dag rivna efter ett avvecklingsarbete, som skedde i mitten av 1990-talet.
Följande anläggningar har funnits på Utlängan:
- Tre teodolittorn
- Två strålkastarplatser
- Två manskapsbaracker
- Två kulsprutevärn
- Ett torn för mätinstrument.
Skolan
Den 1 juli 1842 trädde en lag om allmän folkundervisning i kraft. Skolorna skulle ledas av behöriga lärare och barnen skulle börja skolan senast vid nio års ålder. Undervisningen hade tidigare varit frivillig men nu var föräldrarna enligt lag tvungna att låta sina barn gå i skola. I examenskataloger från Stenshamn-Utlängan kan man dock se att vissa föräldrar inte höll så hårt på detta. Många elever hade mycket hög frånvaro. Antagligen tyckte föräldrarna att de behövde hjälpa till hemma i stället för att gå i skolan.
Sedan 1846 hade Lotsverket anordnat skola för lotsbarnen på Långören, Ungskär, Hästholmen och Inlängan. Det fanns ingen annan fast skola i skärgården men det fanns en ansökan från flera personer på Ungskär om uppförande av en skolhusbyggnad och 1877 föreslog skolrådet att ett skolhus skulle byggas.
Det har inte gått att ta reda på exakt år när skolan på Utlängan-Stenshamn startade. 1885 års examensbok är den första som finns bevarad från Stenshamn-Utlängans mindre folkskola. Skolan var en B-3 skola vilket betyder att det var intagning vartannat år och det fanns två klasser med stor variation i ålder. Vårterminen började den 1 mars, troligen för att spara på ved för uppvärmningen, och slutade den 30 juni. Höstterminen var från den 20 augusti till den 17 december. Hela skoltiden var fyra år. Ämnena var biblisk historia, katekes, läsning, skrivning, räkning och välskrivning. Från tredje året hade man även geografi. År 1900 infördes naturlära på schemat. Betyg gavs i flit och uppförande.
Året 1885 hade skolan 32 elever från Stenshamn och Utlängan gemensamt. På hösten rodde Stenshamnsbarnen över till Utlängan och på våren var det tvärtom, så att examen alltid hölls på Stenshamn. Under nittonhundratalets tio första år varierar antalet elever mellan 20 och 25.
Från och med läsåret 1932-1933 heter det Stenshamns mindre skola och av det drar vi slutsatsen att skolan på Utlängan upphörde det året. Många lärare undervisade barnen under årens lopp, ibland en ny lärare varje år.
Läsåret 1960-1961 var det sista året i skolan på Stenshamn och i fortsättningen fick barnen åka till skolan på Ungskär. I juni 1975 blev skolan på Ungskär nedlagd. Det hade då gått nittionio år sedan folkskoleinspektören Dr T Bosson ingav sin skrift till Domkapitlet där han påpekade att skolrådet föreslog att ett skolhus skulle byggas 1877 på Ungskär.
Ålfiske
Ålfisket på Utlängan har gamla anor. Före 1917 fiskade bönderna med ryssjor. Man byggde långa broar av sten som man satte ryssjorna ifrån. Dessa broar ser vi än idag. Den längsta på norra udden är cirka 100 meter lång.
Mellan 1917 och 1937 var ålfisket utarrenderat och det var först därefter som bönderna själva började fiska ål med bottengarn. De som började med detta var Bernhard Gustafsson, Anders Nilsson, Hilding Jonasson, Axel Karlsson samt Gottfrid Karlsson dessutom fiskade Viktor Jacobsson från Stenshamn som anställd åt Alfred Nilsson. Ålfisket med bottengarn upphörde 1975 varefter Roland Karlsson började fiska med flytryssjor. Ryssjorna bygger på samma princip som bottengarnen men det är mindre arbete med dem och de kan skötas av en man.
När bönderna fiskade hade man nio bottengarn. Varje garn var mellan 150 till 200 meter långt och upphängt på pålar som årligen slogs ner och togs upp. Pålarna kunde inte stå ute under vintern på grund av drivisen som skulle ta dem med sig. Att sätta och ta upp garnen var ett hårt arbete och dessutom krävdes det bra väder. Vid hårt väder kunde näten skadas och detta kunde spoliera fisket under vissa perioder. På vinterhalvåret lagades näten eller kompletterades med nytt så fisket upptog tiden en stor del av året.
Tillgången på ål var särskilt stor fram till 1960-talet då en minskning kunde iakttas. Det var inte på grund av dålig lönsamhet som fisket lades ner utan helt enkelt därför att det inte blev någon ny generation bönder som tog vid. Idag är det endast Roland Karlsson, som troligen är den siste fiskarbonden på ön, som för traditionen vidare.